Dag 73: Oförklarlig depp

När jag vaknade upp i morse så kände jag mig direkt väldigt nere, men jag har ingen aning om varför. Allt kändes helt plötsligt så otroligt jobbigt bara. Jag försöker skaka av mig känslan, men den vill inte ge med sig. Jag är en sån som oftast tågar på genom de flesta motstånd i livet och ser pliktfullt, om än ibland vemodigt, på alla måsten och borden. Positivt tänkande är en väldigt vanlig grej i dessa sammanhang också.

Jag känner hur min hjärna skriker på mig om att jag inte borde göra någonting alls idag, att jag borde vända om och gå hem igen på vägen till pendeltåget. Att jag borde hoppa av tåget och vänta på nästa tåg i motsatt riktning. Att jag borde sätta mig på det där caféet jag går förbi, istället för att gå vidare till kontoret. Sätta mig och försvinna in i ingenting i några timmar. Jag går vidare. Jag jobbar hela dagen, känslan sitter där och bankar på mig tills jag får huvudvärk. Vad hade jag kunnat göra?

Hade jag kunnat strunta i allt? Hade jag kunnat bara ligga kvar i sängen hela dagen? Hade det varit bättre? Jag vet inte. I arbetslivet duger det inte att säga "Jag känner inte för det idag" eller "Jag är lite nere idag, så jag kan inte komma in till jobbet". Det tolkas bara som lathet. Jag kan fortfarande göra mitt jobb. Jag drönar mig igenom dagen, bara. En maskin som producerar det som ska produceras, som tar sig framåt igenom de hinder den stöter på.

Jag har tagit mig igenom dagen nu, i alla fall. Jag vet inte om det var det bästa att bara köra på, men det kändes åtminstone som det enklaste. Imorgon blir nog bättre.


Dagens slips är donerad av Ingalill Hörberg, och har inget märke eller något alls på sig. Totalt anonym, helt enkelt. Vill ni lägga vantarna på den, så är det bara att buda: http://www.tradera.com/bla-vit-gul-randig-slips-enslipsomdagen-dag-73-auktion_340275_151568117